Mt Marathon med sina 921 meter ligger precis intill den lilla sceniska staden Seward, en bit in i en bukt längs Kenai Halvöns östra kust. Här samlas flera hundra människor den 4 Juli varje år för att försöka sig på bedriften att vara den som snabbast springer upp och ner för detta berg, Mt Marathon Race. Vinnaren brukar återvända endast 30-40 minuter efter starten gått och trots att vi ämnade hålla ett lägre tempo kändes det som en trevlig förmiddagstur på max ett par timmar. Vi skulle ju inte ta det i sådan rasande fart att vi, liksom ett par stackare varje år, trillar nerför berget och bryter diverse ben.
Det finns ingen officiell stig i början av stigningen. Enligt guide-boken brukar de flesta klättra uppför den frusna snöläggan som når bergets botten strax efter parkeringen. Vi tog oss ann denna rutt. Det visade sig vara en pärs men med tanke på de vertikala väggar som utgör resten av bergets nedre hälft så är det nog den enda rutt som kan rekommenderas. Vi gick glatt förbi skyltar som varnade att detta inte var något för 'the general public'. Vi fnös åt detta, för vi är trots allt rutinerade vandrare, unga och friska. Och vi klarade visserligen Mt Marathon, men väl åter igen måste jag säga att det absolut inte rekommenderas för folk med barn, höjdskräck, dåliga knän, eller svackande form.
Första biten av vandringen är lite smått skräckinjagande för man tvingas faktiskt klättra uppåt nästan vertikalt. Dessutom finns de snöläggor redan långt ner och det var blött och så halt ibland att man fick hålla sig fast i träd för att alls ta sig uppåt. Efter första timmen protesterade benmusklerna rejält. Det stod i guide-boken att denna tur var en 'stairmaster with a view', dvs trappmaskin med utsikt. Så ja, träning fick man definitivt. Det sluttar kring 40 grader nästan hela vägen upp. Efter någon timme kommer man ut grönskan och de värsta av leran. Nu blir underlaget lös sten men det finns en tydligare stig och inte för många alternativa rutter. Det blir kyligare också när träden försvinner och under vår tur var det dimmigt. Branten stegras också bit för bit och även här får man ibland klättra med både armar och ben för att ta sig upp. Alltså inget för den höjdrädde. Vi blev omsprunga av glatt folk som övade inför 4th July tävlingen. Iklädda shorts och t-shirt sprang de förbi och vi mötte dem ofta på nerväg innan vi ens nått halvvägs. Turen till toppen tog mer än två timmar för oss.
Väl där fick vi välja rutten ner genom snön, alltså kana på stora snöläggor, alternativt baxa oss nerför den branta sidan med lös sten. Vi valde varsitt alternativ. Att ta sig genom snön sparar tid för man kan åka kana, men det är inget för den som inte har bra vantar och bra skor med grepp. Då går det för fort. Nerför på rasmassorna går enklare. Man får bra grepp och det känns inte alls läskigt. Man kan småspringa nerför. De brantare partierna får man ta försiktigt.
Turen tog oss mer än tre timmar men vi tog pauser och spenderade tid på toppen. Man kan klara turen på omkring två timmar om man vill. Vill man ta det lugnt ska man ha med extra tröja, det blir kallt uppåt. Och vantar mot lera och snö. På en blöt dag blir man genomsmutsig från topp till tå. Det är brant och det är ganska riskabelt om man inte är försiktig. Men utsikten på en fin dag är strålande och tar man det lugnt är det är en rolig upplevelse för äventyraren. Men bra skor, medvandrare och bra benmuskler är ett måste.
______________________________________________________________________
Text & Bild: Indi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar